onedirectionnovelles

 ~Isabella's Perspektiv~

Jahopp. Då var jag väl rätt chockad. Okej. Chocken var VÄLDIGT stor. Jag fattade det inte. Verkligen inte. Jag stirrade förvåntat ner i marken, och kunde inte för mig att ens snegla uppåt. För det första skulle vi typ HÄNGA med ONE DIRECTION. Men framför allt hade HARRY STYLES typ sagt att jag såg bra ut. När jag hörde att Zayn sa 'skräckfilm' ryste jag till. Visst, Stellomi och Emmalee kunde sitta och gapskratta åt Scream, medan jag satt och gallskrek. Jag HATADE det, så, snälla Malik. Kunde du inte ha föreslagit något annnat? Jag vågade titta uppåt  och såg tyst på Emmalee. Hon såg retsamt på mig, hon hade ju sett Scream tillsammans med mig. Jag skulle dö. Typ. Jag glodde på henne med en vädjande blick, men hon skakade diskret på huvudet. Jag suckade. Hon skulle inte hjälpa mig. Stellomi ville jag inte ens försöka be om hjälp, hennes blick var fäst på Zayn. Jag log svagt. Kanske var det inte bara jag som fått världens sämsta kärlek. En person jag typ aldrig mer kommer träffa. Harry Styles. Jag såg på Harry, men tittade bort innan jag fick ögonkontakt. Jag såg på Niall.

"Vänta, sa du mat?" sa jag och log. Han flinade. 

"Vad annars?" frågade han. 

"Jag vill ha tacos." sa jag bestämt och log lugnt. Jag såg på Emmalee, som typ inte gillade det alls. Hon grimaserade. Jag fattade inte. Tacos är jordens bästa skapelse. Förrutom kattungar, hundvalpar och allt annat. Jag log svagt mot henne.

 

Ungefär en timme senare satt jag inne på dasset, och såg mig omkring. Jag var rätt fascinerad, men försökte dölja att jag egentligen bara låstades vara nödig, utan satt bara där för att jag inte vågade se. Jag vågade typ inte peta på nåt. Snart insåg jag att jag kanske inte kunde låstas mer. Jag tog ett djupt andetag, sedan spolade jag, och gick ut från toan. Jag följde bara ljuden av skriken. Jag såg på dem. Sofforna, fotöljerna, stolarna. Allt var upptaget. Jag suckade, såg på alla. Ingen såg ut som om den skulle kunna offra sig, och sätta sig upp, istället för att ligga ner. Jag såg på Harry, och han såg på mig. Jag rodnade, och såg ner i marken. Jag satte mig ner på golvet framför den soffan Harry och Louis satt i. Jag såg på tvn, och dog typ.

 

Jag fick svårt att koncentrera mig på filmen, och blev tvungen att snegla på Isabella, som var alldeles likblek. Jag undrade om... Jag såg ner på hennes hand... Kanske... Jag stirrade på den, men ångrade mig. Jag... Kanske inte kunde? Eller..?

 

Gud. Väck mig någon. Jag vågade inte ens snegla mot min hand. Fakta: MIN HAND LIGGER I HARRY STYLES. Jag dog. Igen. Jag bad till gud att någon ska säga något. Eller. Kanske inte. Jag såg på Harry, och han såg på mig. Jag vågade le svagt. Han log tillbaka. Då satte änglakören i mitt huvud igång med sin: HALLELUJAH. Hallelujah är rätta ordet. Hallelujah och prisa gud.