The Guy With The Umbrella~Kap.1
Bildkälla: Google
~Mitt Perspektiv~
Vem är den där söta, men mystiska tjejen som stryker omkring ensam på skolgården dag ut och dag in? Flickan som aldrig pratar själv, men alla pratar om? Flickan med den "fantastiska" sångrösten. Som nästan alltid sitter under den där eken som nästan är som hennes egen, under de få soliga dagarna det här året? Flickan som aldrig går fram till sitt skåp, utan har sina böcker i sin väska, för att slippa träffa andra elever mer än nödvändigt? Som lärarna slutat fråga om rätt svar, eftersom att hon inte pratar. De få gångerna man får höra hennes röst är under musiklektionerna, där hon oftas diskuterar ackord, eftersom att hennes ända vänner i sin ödsliga lägenhet är instrumenten hon jämt plinkar på. Flickan som... Tjejerna hatar, men killarna verkar älska. Det enda bra med att ha stämpeln som "mystisk" är att ingen får stöta på henne, en av de många oskrivna reglerna på skolan. Och kanske att man inte kan sprida rykten som får henne ledsnare än vad hon är nu. Tja, det är kanske svårt att lista ut vad som egentligen får Jennie Cook att aldrig prata, men ingen har listat ut vad som tynger henne. Men jag vet. För, mina damer och herrar, mitt namn är Jennie Cook, 17 år. Skulle jag beskriva mig själv med fem ord skulle det nog vara... Dryg, Men, Har, En, Sångröst. Jag håller faktiskt på att spela in min egna skiva. Eh, jag tänker inte gå igenom alla instrument jag spelar, nej, jag har tänkt sluta presentera mig. Eller, jo.
Jag reser mig ifrån mitt favoritställe: den kraftiga ekens skugga, och sätter på mig de rosa hörlurarna. Jag älskar alla färger, men klär mig regelbundet i svart och vitt. Helst skulle jag vilja ta fram symaskinen jag fick när mormor dog, och börja sy mina egna, orginella kläder. Men jag är ju som sagt "mystisk", och då måste man vara klädd i så få färger som möjligt. Oskrivna-regler-boken. Sida ett regel två. Jag suckar, och hör hur det ringer in i skolbyggnaden. Jag börjar sakta dra mig mot ingången, och undviker skåpen så gott som möjligt. För att, det är så att jag har mitt skåp vid de populära. Och... det känns som om de tänker tvinga mig att prata. Oskrivna-regler-boken. Sida femtio regel femhundra: Så fort en såkallad "mystisk" person pratar, så försvinner dess skydd emot folk som flirtar, snackar skit, osv. Men även det där som får alla att hålla sig undan. Jag går in i klassrummet. De andra sitter och pratar vid sina bord. Själv sitter jag knäpptyst och bara stirrar ner i bordet. Ibland sneglar jag omkring i klassrummet och inspekterar alla. Min blick fastnar oftast på ett ställe: bordet med personerna som aldrig kan bli töntar. Hm, du förstår... I min klass bor de här One Direction-snubbarna. Wow. Vilken dröm, liksom. Men nej, det får bara mitt självförtroende att sjunka till noll. Heh, eller det SKULLE få mitt självförtroende att sjunka till noll, om det inte redan var där. Jag ler svagt... Vilket för mig betyder att jag får en suddig bild i huvudet av att jag ler. För: Oskrivna-Regler-boken. Sida 51 regel 631. Mystiska får inte le. Jag suckar och tittar ner i marken.
"Jennie, can you the answer?" frågar våran vikarie. Jag säger inget, såklart. Jag bara stirrar rakt ner i bänken. Feel that Mrs B. Hon suckar tungt, och frågar Niall Horan, han från One Direction. Man vänjer sig trots allt vid att gå i samma klass som dem. Särskilt att de blir förföljda tjugofyra timmar av en dag, sju dagar i veckan, vilket jag stör mig på, även om jag inte borde det, jag som ändå bara ska vara under det där jävla trädet, hur dryg som helst, men vågar inte ändra på det. Jag hoppas att det ska ringa ut. Vi har ju trots allt musik efter lunchrasten. Jag sitter väl antagligen ensam som vanligt ensam, och äter så fort som möjligt. Ja, så blir det.
~Harry's Perspektiv~
Jag sneglar lite mot den där "mystiska" tjejen, Jennie. Jag fattar inte riktigt varför hon kallas mystisk. Jag lovar att hon egentligen är en jättehärlig tjej. Jag vet att Louis har ett gott öga på henne, men det har väl alla? Jag menar, när hon började i vår klass, då de var tvungna att slå ihop klasserna, så var det nästan som att alla som fick syn på henne liksom blev lite 'kär' i henne. För hon utstrålar inte det där mystiska alla pratar om. Jag stirrar ner i boken igen. Matte. Jag ler svagt.
"What are you smiling for?" väser Liam, som sitter mittemot mig. Jag tittar på honom med ett höjt ögonbryn.
"What do you mean?" viskar jag tillbaka. Sedan ler jag svagt igen.
"But that." Zayn, som sitter bredvid Liam pekar mot mitt ansikte. Jag ler lite bredare.
"Nothing. I'm just... thinking." mumlar jag. Sedan slänger jag en snabb blick på Jennie. Nepp, hon uttstrålar inte drygheten hon håller på med. Enligt mig uttstrålar hon nåt helt annat. Glädje.
The Guy With The Umbrella~Kap.2
Jag vaknar nästa morgon av att väckarklockan ringde, kanske inte så kosnstigt då, men jag gjorde det. Och jag har visst snoozat den några gånger. Så... Det är typ kvar tre sekunder innan skolan börjar. Eh, det var en halvtimme, men gosh, det är fortfarande lite tid... Visst? I allafall, jag skyndar att ta på mig första bästa plagg, som inte såg för sopigt ut, och jag trycker snabbt i mig en chokladkaka till frukost, synd att det är en ganska dålig frukost... men men, jag skyndar mig att borsta tänderna och sedan går jag ut.
Det ösregnade. Jag mår som sagt ganska dåligt, och börjar bli skitblöt. Då ser jag helt plötsligt ett limegrönt typ sken i det sunkiga grå vädret. Jag blir minst sagt förvånad, och tittar på skenet, som kommer närmare och närmare. Då ser jag att det inte är något sken, utan det är någon med ett paraply.
"H...Harry?" frågar jag. Personen kommer närmare.
"Wazzup UmbrELLA?" frågar han. Jag ler svagt. Han kommer närmare, och jag går in under paraplyt.
"Getting wet." säger jag och ler. Han flinar.
"So true..." säger han. Vi börjar gå emot skolan.
Det är tyst ett tag, innan jag börjar prata med honom, som om jag aldrig pratat förr. Han bara nickar och ler. Jag inser plötsligt att jag börjat prata väldigt mycket, och rodnar, och tittar ner i marken. Ännu en gång blir det tyst.
"So..." säger jag med ens. "What have I said?" frågar jag. Han ler.
"Guess." säger han. Jag stirrar mordiskt på honom, och säger ingenting. Han säger inget heller för den delen. Tystnaden blir pinsam, och jag vill hitta på nåt att säga.
Jag vet, jag har bara känt honom i typ 14 timmmar kanske. Och jag håller redan på att bli kär i honom. Jag är väldigt lättflörtad, visst. Jag suckar. Harry ser på mig.
"What?" frågar jag.
"Just what I were gonna say to you." säger han. Jag tittade bort från hans blick.
"Nej. Inget." Jag ler svagt, och snart skymtar jag skolan.
Jag ler och pekar han ser på mig.
"Well then... We can go home after school together. Right?" frågar jag. Han ser förvånat på mig.
"Right, but... Are we not gonna hang around in school." frågar han. Jag stirrar på honom, och stannar, så jag hamnar utanför paraplyt.
"Potter. You must kidding me." jag skyndar fram till paraplyt igen. Han stannar, så jag ska kunna stirra på honom och stå stilla utan att jag blir blöt. Jag kan inte dölja ett svagt leende, för mitt rätt dåliga, men ganska roliga nya smeknamn till honom. Han ler också. Han borde liksom veta att JAG, lilla försiktiga och tysta Jennie ABSOLUT inte kan hänga med den populära, och kända Harry, som plus har med resten av bandet (Jag visste först inte att Harry var med i ett BAND, men det var visst så. Pojkbandet one direction. Jag googlade på det igår).
Han ler svagt.
"Why?" frågar han, och höjer handen som en vinkning. Han har alltså fått syn på någon. Jag försöker få syn på vem han sätt. Jag ser någon med ett knallrött paraply.
"One of your friends?" frågar jag. Han nickar. "Hard to guess." flinar jag och pekar menande på paraplyt. Han suckar, men ler.
Personen under den stora utpumpade tomaten som hålls i stjälken är en kille. Stor överraskning, men men. I allafall är det en kille. Han har brunt ostyrligt hår och en glad blick som fick mig att liksom le. Han ser rätt schysst ut, och om jag ska gissa är han med i one direction. Han ler.
"Harry? A new girlfriend maybe?" frågar han och flinar. Harry suckar.
"No, Louis. She's only a friend." säger han.
"Or, I'm a girl, and I'm his friend, so if you say it so, sure, I'm his girlfriend." säger jag och ler. Han ler, och vi går under tystnad mot skolan. Snart kommer det en kille med blondt hår, sneda tänder, och en glad uppsyn. Sedan kommmer en person med svart hår, och... han var rätt snygg om vi säger så. Sedan en snubbe med brunt lockigt hår och stora ögonbryn. Vi går under tystnad och jag känner mig lite... vad ska man säga.... Inträngd i ett hörn. Men det går bra.
Hela dagen funkar bra, förrutom det att alla GLOR på oss. Jag räknar alla minuter som går. Minuter går till timmar, timmar går till dagar, och dagar gpr till veckor. Och det slutar med att de där killarna blir mina bästisar. Jag tvingas av Harry att lära mig deras låtar utantill, och snart kan jag texterna till One Thing, What Makes You Beautiful, Gotta Be You och alla de andra låtarna. Jag lär mig till och med att spela gittarr, vilket jag kan tacka Niall för. Och vad man inte ska säga till One Direction. Ett exempel. Jag sa tillexempel till Louis att hans paraply såg ut som en tomat. Det tog honom fem dagar att förstå att det var ett skämt. Så jag lovar härmed att aldrig mer kalla Louis tomatparaply en tomat. De gaddar ihop sig emot mig. Eller, alla utom Harry gaddar ihop sig. Han står på min sida, som den bästa vän han är.
Jag sätter mig ner vid datorn på eftermiddagen, för att lyssna på musik, kanske tumblr. Jag lyssnar som vanligt på Ed Sheeran, men avbryts av att telefonen ringer.
"H... Hallå?" svarar jag.
"UmbrELLA?" hör jag Louis röst säga.
"Oh, Hi Louis. What's happening?" frågar jag.
"Hm, me and the guys are waitning at Mcdonald's. Are you comming?" frågar han. Jag ser förvånat på telefonen.
"No one has ask me." svarar jag sakta.
"Well, would you com to Mcdonalds?" frågar han, och jag kan nästan höra leendet på hans läppar.
"Well, I've nothing to do, so... I'm comming. See you in maybe one half hour." säger han.
"Accutly... We are here." säger han, och jag förstår inte, men det verkar som om Louis är väldigt nära. Jag öppnar min dörr. Jag ler emot fem killar med färgglada paraplyn.
"What are you doing here?" frågar jag och ler lite bredare.
"It's to cold outside, for angels to fly." halvsjunger Harry. Jag flinar.
"Right. But... Mcdonald's?" frågar jag. "Was that a good place to say you were at?"
"Accutly, We were there before." säger Zayn med sin roliga brytning, och håller fram en box med en helt vanlig Mcdonald's burgare. Jag ler svagt, och skakar på huvudet.
"Well then... Just don't spill everything in the sofa." Jag suckar och flinar när alla sätter sig i soffan. Den där kvällen var jättekul. Och ja, mina vänner kom mig närmre, kanske lite närmare än jag vill, men Whatever. Iallafall somnade jag lugnt den kvällen.
The Guy With The Umbrella~ Huvudpersoner.
