More Than This Kap. 28
~Linns Synvinkel~
Jag Kände mig lugn när All Ben&Jerry's var tillbaka in tha house. Jag log lugnt, när jag staplat in den sista burken i kylen. Jag sträckte trött på mig. Allvarligt, jag var VÄLDIGT trött. En Hand tog tag i min. Louis hand? Nej, det var inte Louis hand. Det var Annies.
"Vi måste prata." sa hon allvarligt, på ren svenska. Vad hade hänt nu då?
"Vad är det?" frågade jag när hon drog upp mig på hennes rum, där hennes två kaniner låg i sina burar, och myste i solen.
"Ja, jag vet inte hur jag ska säga det här..." mumlade hon, och jag rodnade kraftigt. "men..."
"Men?" jag var otålig, och sugen på en Phish Food.
"Jag vet inte om jag gillar du-vet-vem längre..." mumlade hon tyst.
"Voldemort?! Är du inte säker på att du gillar Voldemort längre?! Har du ens gillat honom?" frågade jag förvånat. Wow, Annie hade gillat Voldemort!
"Nej dumbom." hon suckade. "Jag snackar om..." hon viskade nästan det sista ordet;"Liam..." Jag vart hur fövirrad som helst.
"Men, först säger du att du inte gillar Du-Vet-Vem, och sen gillar du inte Liam längre! Vem är det du inte gillar?" sa jag och satte händerna i sidan, och lade huvudet på sned.
"Det är liam... din dumbom!" vrålade hon nästan, fast hon var ju tyst på 'liam', såklart, för att ingen skulle höra.
"Ehm... Och vad ska jag hjälpa dig med då?" frågade jag.
"Hur gör man slut?" sa hon förtvivlat. Jag tog det där som en förolämpning, typ... Eller ska man ta det som en komplimang? Menar hon det att jag har haft många pojkvänner?, isånnafall är det en komplimang.
"Eh... Man går fram, och säger som det är. Sedan springer man därifrån, och får skuldkänslor!" sa jag och log lite. Hon satte händerna för ansiktet.
"Men jag vill ju inte ha skuldkänslor!" sa hon, och snyftade. "Jag vill inte att Liam ska bli ledsen!" jag suckade. Hon borde ta hjälp av någon annan. Emelie, såklart! Det var hon som visste hur man tog bort skuldkänslor. Jag gick ut till trappen.
"Emelie! Vi behöver din hjälp!" skrek jag.
"Du behöver inte skrika." sa en röst bakom mig. Jag snodde runt. Där stod Emelie. Hon hade nog tjuvlyssnat. Jag lade armarna i kors över mitt bröst.
"Man får inte tjuvlyssna!" sa jag anklagande. Hon såg ner i marken.
"Förlåt.." mumlade hon. "Men nu hjälper vi Annie!"
Förlåt för att det blev kort C: ;3
Jag Kände mig lugn när All Ben&Jerry's var tillbaka in tha house. Jag log lugnt, när jag staplat in den sista burken i kylen. Jag sträckte trött på mig. Allvarligt, jag var VÄLDIGT trött. En Hand tog tag i min. Louis hand? Nej, det var inte Louis hand. Det var Annies.
"Vi måste prata." sa hon allvarligt, på ren svenska. Vad hade hänt nu då?
"Vad är det?" frågade jag när hon drog upp mig på hennes rum, där hennes två kaniner låg i sina burar, och myste i solen.
"Ja, jag vet inte hur jag ska säga det här..." mumlade hon, och jag rodnade kraftigt. "men..."
"Men?" jag var otålig, och sugen på en Phish Food.
"Jag vet inte om jag gillar du-vet-vem längre..." mumlade hon tyst.
"Voldemort?! Är du inte säker på att du gillar Voldemort längre?! Har du ens gillat honom?" frågade jag förvånat. Wow, Annie hade gillat Voldemort!
"Nej dumbom." hon suckade. "Jag snackar om..." hon viskade nästan det sista ordet;"Liam..." Jag vart hur fövirrad som helst.
"Men, först säger du att du inte gillar Du-Vet-Vem, och sen gillar du inte Liam längre! Vem är det du inte gillar?" sa jag och satte händerna i sidan, och lade huvudet på sned.
"Det är liam... din dumbom!" vrålade hon nästan, fast hon var ju tyst på 'liam', såklart, för att ingen skulle höra.
"Ehm... Och vad ska jag hjälpa dig med då?" frågade jag.
"Hur gör man slut?" sa hon förtvivlat. Jag tog det där som en förolämpning, typ... Eller ska man ta det som en komplimang? Menar hon det att jag har haft många pojkvänner?, isånnafall är det en komplimang.
"Eh... Man går fram, och säger som det är. Sedan springer man därifrån, och får skuldkänslor!" sa jag och log lite. Hon satte händerna för ansiktet.
"Men jag vill ju inte ha skuldkänslor!" sa hon, och snyftade. "Jag vill inte att Liam ska bli ledsen!" jag suckade. Hon borde ta hjälp av någon annan. Emelie, såklart! Det var hon som visste hur man tog bort skuldkänslor. Jag gick ut till trappen.
"Emelie! Vi behöver din hjälp!" skrek jag.
"Du behöver inte skrika." sa en röst bakom mig. Jag snodde runt. Där stod Emelie. Hon hade nog tjuvlyssnat. Jag lade armarna i kors över mitt bröst.
"Man får inte tjuvlyssna!" sa jag anklagande. Hon såg ner i marken.
"Förlåt.." mumlade hon. "Men nu hjälper vi Annie!"
Förlåt för att det blev kort C: ;3
Kommentarer
Trackback
