More Than This Kap.16
Beep, Beep, Beep, Beep.
Jag vaknade av ett sjukt störande ljud. Jag undrade vad det var. Ähum... Jag hade ont i huvudet. Det kändes som om det höll på att explodera. BOOM! Huvudet exploderade. Nej, jag skojar bara. Jag tänkte kasta av mig mitt svarta täcke, och gå ner och äta frukost. Men täcket var inte svart. Nähe?! Jag såg förvirrad ut. Jag låg inte i min egen säng, i vårt hus. Jag låg i ett helt okänt rum. Läskigt. Jag såg mig oroligt omkring. Plötsligt kände jag en hand som strök undan en chokladbrun hårslinga ur mitt ansikte.
"W-where am I?" frågade jag, och huvudet exploderade (nästan) igen. Jag kom alltså ihåg att jag var i England, i London och så. En hand strök min kind. En mjuk hand. Jag försökte vända mig åt det hållet där handen kom från. Det var svårt, men jag lyckades. Louis satt på sängkanten på min säng. Han log med munnen, men ögonen var lika oroade som nyss.
"So you're awake now..." sa han. "How do you feel?"
"Good." ljög jag. Han lade huvudet på sned och såg misstänksamt på mig.
"Don't lie for me..." sa han.
"Sorry." mumlade jag. "I don't feel well. Are you happy now?"
"Why shull I be happy when my girlfriend has a concoussion of the brain?" frågade han mig.
"A what?" frågade jag.
"A concoussion of the brain? You now..." han tog fram sin mobil, och gick in på google translate, och metallrösten sa
på svenska;
"Hjärnskakning."
"Oh." sa jag och såg lite frånvarande ut. Alltså en hjärnskakning. "What did happend?"
"You, EmeEmelie and Hanna did biking at one tripplebicycle. Then you crashed in a tree"
controll you very mutch." sa han. Då kom det in någon i rummet. Det var en tjej klädd i svart och rött.
"Linn!" ropade hon och sprang fram till mig. "How are you?"
"Who are you?" frågade jag. Hon såg skräckslagen ut. "No, I just kidding Tuva." Tuva pustade ut, och log,
"Tur för dig." sa hon och flinade. Zayn kom in i rummet.
"Louis? Is Linn awake?" frågade han. Louis nickade. Han kom fram, och såg på mig.
"Yeah, she is awake." sa han och flinade.
"Wait, wasn't you just really... boring?" frågade jag. Skratt. Då kom det in en sköterska, som bad mina vänner att gå
ut. Jag suckade, och tänkte: FUUUUUUUUUU.
"When shull I get home?" frågade jag.
"In two months." sa hon. TVÅ MÅNADER?! Det är ju hur lång tid som helst!
"and about my friends?"
"You Mean Hanna and Emma-lee?"
"Emelie." rättade jag henne.
"Okey, but your friend Hanna is going home in one month. She has one twisted wrist, and one broken leg." sa hon.
"And your friend Emma-Lee..."
"Emelie." rättade jag igen.
"... has one twisted foot and a concoussion of the brain, as you." sa hon. "So she will stay.. in maybe 2 months she
too. And you.." hon stannade tvärt. "We must check you." jag nickade.
"You can do it now!" log jag. Hon suckade.
"It was beacuse of that I camed." sa hon, och rullade ut min säng, som stod på hjul ut ur salen. Jag kom in i en sal,
där en doktor väntade på mig. Han gav mig en mask, med sövande medel. Jag somnade...
Senare.
Jag vaknade igen, och stod nu i samma rum som Hanna och Emelie. Hanna sov, och Emelie pratade tyst med de
andra. Emelie låg ju mittemellan oss, och när jag vaknade, så såg ju de andra det. De såg på mig. Jag glodde tillbaks.
Emelie glodde också på mig. Vi glodde på varann i kanske två minuter, sedan kom Louis fram till min säng.
"Do you leave me now?" sa Emelie, och flinade.
"I think Louis wants to talk with her girlfriend first." muttrade jag, och fnissade. Men jag var trött. Jag fattade inte att
Emelie orkade vara vaken. Louis satt på min säng.
"I'm tired..." mumlade jag.
"You can sleep, it's okey." svarade han.
Då somnade jag...
Kommentarer
Trackback
