More Than This Kap.24
~Linns Synvinkel~
Jag satt mest och var tyst under intervjun. Jag ville inte avslöja något, så att jag skulle få några hotfulla mail eller något. Om hon frågade mig något, blev jag tvungen att svara ärligt, och glatt, för att inte tidningarna skulle skriva konstiga grejer om mig. Jag skrattade om Louis drog något skämt, men jag kände mig konstig av att sitta i rullstol. Den sista frågan var så dum.
"So, do you really love your girlfriends eaven if they sit in this thing... rollchair..?" frågade hon. Man märkte att hon inte kunde vad det hette på engelska. Niall, Louis och Harry såg mordiskt på hon som interjuvade oss.
"Of course." sa Niall och Harry samtidigt. Louis omfamnade mig bakifrån.
"She's the sweetest girl I've ever seen." började hon. "I can even dump Kevin for this girl." sa han och pussade mig på kinden. Jag skrattade, och log. Han såg lika mordisk ut som tidigare, när han frågade:
"Can we go now?" sa han.
"Yeah, of course!" sa hon och viftade oskyldigt med händerna. "Bye." sa hon, och förväntade sig säkert ett 'bye' från oss också, men det var bara jag, som försiktigt lyfte handen som 'hejdå'. Jag log när vi kom ut ur den stjärnliknande byggnaden.
"Wasn't you a little bit to hard?" frågade jag.
"Maybe, maybe not." sa Louis.
"I've just got one thing to say about the stupid 'star'." sa Niall. Alla blickar riktades mot honom. "Potato." sa han. Jag började asgarva. Vi drog oss sakta tillbaka till sjukhuset. Det var två långa månader som väntade oss.
Två månader senare.
Jag reste mig försiktigt upp ur sjuksängen. Det har gått två månader, utan att jag rört mig alls, seriöst. Jag behövde sträcka på benen. Jag vinglade fram och tillbaka i rummet. Jag höll på att snubbla, men Louis tog emot mig.
"Something says me that you shull train." sa han och log.
"I now." sa jag. Hanna hade kunnat gå länge, och hon skrattade lika gott som jag och Emelie gjort åt henne när hon fick träna gå för ett tag sen. Jag reste mig.
"I want to go home..." gnällde jag.
"I don't think we can leave you alone." sa Louis. Tuva, Hanna och Annie såg på honom.
"We can take care of Linn and Emelie." sa de exakt samtidigt. Louis höjde ena ögonbrynet, och gav dem tror-du-inte-att-deras-pojkvänner-vill-vara-med-dem-efter-att-de-har-legat-på-sjuksalen-i-2-månader-blick. De ryckte på axlarna.
"Maybe, maybe not." sa Hanna och flinade.
"Girls, do you want to come to our house today?" frågade Zayn snabbt.
"Sure!" sa Tuva och log. De kysstes. Jag tittade äcklat bort. På två månader hade jag inte sätt en enda kyss. Jag hade typ blivit nobbad av Louis. Det kändes fel.
"Two months is enough." tänkte jag högt.
"Huh? What do you mean?" frågade Louis.
"Nothing. Nothing. Nothing." Jag rodnade kraftigt. "I think everything is nice right now.
Jag satt mest och var tyst under intervjun. Jag ville inte avslöja något, så att jag skulle få några hotfulla mail eller något. Om hon frågade mig något, blev jag tvungen att svara ärligt, och glatt, för att inte tidningarna skulle skriva konstiga grejer om mig. Jag skrattade om Louis drog något skämt, men jag kände mig konstig av att sitta i rullstol. Den sista frågan var så dum.
"So, do you really love your girlfriends eaven if they sit in this thing... rollchair..?" frågade hon. Man märkte att hon inte kunde vad det hette på engelska. Niall, Louis och Harry såg mordiskt på hon som interjuvade oss.
"Of course." sa Niall och Harry samtidigt. Louis omfamnade mig bakifrån.
"She's the sweetest girl I've ever seen." började hon. "I can even dump Kevin for this girl." sa han och pussade mig på kinden. Jag skrattade, och log. Han såg lika mordisk ut som tidigare, när han frågade:
"Can we go now?" sa han.
"Yeah, of course!" sa hon och viftade oskyldigt med händerna. "Bye." sa hon, och förväntade sig säkert ett 'bye' från oss också, men det var bara jag, som försiktigt lyfte handen som 'hejdå'. Jag log när vi kom ut ur den stjärnliknande byggnaden.
"Wasn't you a little bit to hard?" frågade jag.
"Maybe, maybe not." sa Louis.
"I've just got one thing to say about the stupid 'star'." sa Niall. Alla blickar riktades mot honom. "Potato." sa han. Jag började asgarva. Vi drog oss sakta tillbaka till sjukhuset. Det var två långa månader som väntade oss.
Två månader senare.
Jag reste mig försiktigt upp ur sjuksängen. Det har gått två månader, utan att jag rört mig alls, seriöst. Jag behövde sträcka på benen. Jag vinglade fram och tillbaka i rummet. Jag höll på att snubbla, men Louis tog emot mig.
"Something says me that you shull train." sa han och log.
"I now." sa jag. Hanna hade kunnat gå länge, och hon skrattade lika gott som jag och Emelie gjort åt henne när hon fick träna gå för ett tag sen. Jag reste mig.
"I want to go home..." gnällde jag.
"I don't think we can leave you alone." sa Louis. Tuva, Hanna och Annie såg på honom.
"We can take care of Linn and Emelie." sa de exakt samtidigt. Louis höjde ena ögonbrynet, och gav dem tror-du-inte-att-deras-pojkvänner-vill-vara-med-dem-efter-att-de-har-legat-på-sjuksalen-i-2-månader-blick. De ryckte på axlarna.
"Maybe, maybe not." sa Hanna och flinade.
"Girls, do you want to come to our house today?" frågade Zayn snabbt.
"Sure!" sa Tuva och log. De kysstes. Jag tittade äcklat bort. På två månader hade jag inte sätt en enda kyss. Jag hade typ blivit nobbad av Louis. Det kändes fel.
"Two months is enough." tänkte jag högt.
"Huh? What do you mean?" frågade Louis.
"Nothing. Nothing. Nothing." Jag rodnade kraftigt. "I think everything is nice right now.
Kommentarer
Trackback
