onedirectionnovelles

Bildkälla: Google

~Mitt Perspektiv~

Vem är den där söta, men mystiska tjejen som stryker omkring ensam på skolgården dag ut och dag in? Flickan som aldrig pratar själv, men alla pratar om? Flickan med den "fantastiska" sångrösten. Som nästan alltid sitter under den där eken som nästan är som hennes egen, under de få soliga dagarna det här året? Flickan som aldrig går fram till sitt skåp, utan har sina böcker i sin väska, för att slippa träffa andra elever mer än nödvändigt? Som lärarna slutat fråga om rätt svar, eftersom att hon inte pratar. De få gångerna man får höra hennes röst är under musiklektionerna, där hon oftas diskuterar ackord, eftersom att hennes ända vänner i sin ödsliga lägenhet är instrumenten hon jämt plinkar på. Flickan som... Tjejerna hatar, men killarna verkar älska. Det enda bra med att ha stämpeln som "mystisk" är att ingen får stöta på henne, en av de många oskrivna reglerna på skolan. Och kanske att man inte kan sprida rykten som får henne ledsnare än vad hon är nu. Tja, det är kanske svårt att lista ut vad som egentligen får Jennie Cook att aldrig prata, men ingen har listat ut vad som tynger henne. Men jag vet. För, mina damer och herrar, mitt namn är Jennie Cook, 17 år. Skulle jag beskriva mig själv med fem ord skulle det nog vara... Dryg, Men, Har, En, Sångröst. Jag håller faktiskt på att spela in min egna skiva. Eh, jag tänker inte gå igenom alla instrument jag spelar, nej, jag har tänkt sluta presentera mig. Eller, jo.

Jag reser mig ifrån mitt favoritställe: den kraftiga ekens skugga, och sätter på mig de rosa hörlurarna. Jag älskar alla färger, men klär mig regelbundet i svart och vitt. Helst skulle jag vilja ta fram symaskinen jag fick när mormor dog, och börja sy mina egna, orginella kläder. Men jag är ju som sagt "mystisk", och då måste man vara klädd i så få färger som möjligt. Oskrivna-regler-boken. Sida ett regel två. Jag suckar, och hör hur det ringer in i skolbyggnaden. Jag börjar sakta dra mig mot ingången, och undviker skåpen så gott som möjligt. För att, det är så att jag har mitt skåp vid de populära. Och... det känns som om de tänker tvinga mig att prata. Oskrivna-regler-boken. Sida femtio regel femhundra: Så fort en såkallad "mystisk" person pratar, så försvinner dess skydd emot folk som flirtar, snackar skit, osv. Men även det där som får alla att hålla sig undan. Jag går in i klassrummet. De andra sitter och pratar vid sina bord. Själv sitter jag knäpptyst och bara stirrar ner i bordet. Ibland sneglar jag omkring i klassrummet och inspekterar alla. Min blick fastnar oftast på ett ställe: bordet med personerna som aldrig kan bli töntar. Hm, du förstår... I min klass bor de här One Direction-snubbarna. Wow. Vilken dröm, liksom. Men nej, det får bara mitt självförtroende att sjunka till noll. Heh, eller det SKULLE få mitt självförtroende att sjunka till noll, om det inte redan var där. Jag ler svagt... Vilket för mig betyder att jag får en suddig bild i huvudet av att jag ler. För: Oskrivna-Regler-boken. Sida 51 regel 631. Mystiska får inte le. Jag suckar och tittar ner i marken.
"Jennie, can you the answer?" frågar våran vikarie. Jag säger inget, såklart. Jag bara stirrar rakt ner i bänken. Feel that Mrs B. Hon suckar tungt, och frågar Niall Horan, han från One Direction. Man vänjer sig trots allt vid att gå i samma klass som dem. Särskilt att de blir förföljda tjugofyra timmar av en dag, sju dagar i veckan, vilket jag stör mig på, även om jag inte borde det, jag som ändå bara ska vara under det där jävla trädet, hur dryg som helst, men vågar inte ändra på det. Jag hoppas att det ska ringa ut. Vi har ju trots allt musik efter lunchrasten. Jag sitter väl antagligen ensam som vanligt ensam, och äter så fort som möjligt. Ja, så blir det.

~Harry's Perspektiv~

Jag sneglar lite mot den där "mystiska" tjejen, Jennie. Jag fattar inte riktigt varför hon kallas mystisk. Jag lovar att hon egentligen är en jättehärlig tjej. Jag vet att Louis har ett gott öga på henne, men det har väl alla? Jag menar, när hon började i vår klass, då de var tvungna att slå ihop klasserna, så var det nästan som att alla som fick syn på henne liksom blev lite 'kär' i henne. För hon utstrålar inte det där mystiska alla pratar om. Jag stirrar ner i boken igen. Matte. Jag ler svagt.
"What are you smiling for?" väser Liam, som sitter mittemot mig. Jag tittar på honom med ett höjt ögonbryn.
"What do you mean?" viskar jag tillbaka. Sedan ler jag svagt igen.
"But that." Zayn, som sitter bredvid Liam pekar mot mitt ansikte. Jag ler lite bredare.
"Nothing. I'm just... thinking." mumlar jag. Sedan slänger jag en snabb blick på Jennie. Nepp, hon uttstrålar inte drygheten hon håller på med. Enligt mig uttstrålar hon nåt helt annat. Glädje.