onedirectionnovelles

Söndag? Söndag? Varför finns egentligen Söndagarna? För att få mig på dåligt humör i min ensamma lilla lägenhet? Kanske, kanske inte. Jag kommer iallfall upp ur sängen dfen här gången, vilket är rätt bra. Jag stirrar bara tomt ut genom fönstret. Jag förstår inte att jag ska ut  i det här dåliga vädret, jag kanske kunde få ledigt för att ... det är regnigt. Fast det är då alla ska in i det där himla cafét för att ta sig en kaka och en kopp choklad. Jag suckar, och reser mig, för att rota igenom garderoben, för att hitta det lilla jag kan, som ska likna ett paraply. Men med min tur hittar jag ju ingenting. 

 

Jag står ute i regnet och suckar. Att stå ute i regnet och sucka är inte världens bästa grej men kan göra. Det brukar betyda att något dåligt hänt. Eller händer. Jag antar att det dåliga är att det är Söndag. Eller det att det regnar. Jag börjar sakta gå i mina blöta kläder emot cafét. Men det är något som stoppar mig. Något som säger mig att jag kommer att få hjälp. Hjälp? Hur får jag hjälp med det här? Jag ser plötsligt en stor bil komma emot mig, och jag suckar. Kanske kan jag få hjälp genom att få skjuts.

Men nej. Bilen kör förbi med en hög hastighet... Och skvätter ner hela mig. Jag stönar. Bravo. Good Work. You Get ONE HUNDRED SCORES. Jag fortsätter gå. Då kommer det någon. Med ett stort lysande gult paraply.
"Oh my god." mumlar killen. "Are you okey?" frågar han.

"Well. If you don't count with the rain, and the big splash at me. Yes. I'm fine." jag ler svagt. Han nickar.

 

"Hey, aren't you Jennie Hale?" frågar han plötsligt. Vänta. Hur kunde han veta mitt namn?

"Yes. Whait... Just a minute..." jag inspekterade honom först. Sedan kom jag på vem han var.

"Hey, you are Harry Styles!" säger jag och ler. "I think we have biology and math the same time, right?" Han ler emot mig.

"Yes, I think so." svarar Harry. Han ler igen. Jag märker att paraplyt är över mig, och jag ler svagt.

"Thanks for the shelter." säger jag, och pekar på det limegröna paraplyt som nästan lyste upp den grå himlen. Harry flinar.

"Well... You can stand under my Umbrella, ella, ella, ella, eh, eh, eh.." han sjunger det där sista, och jag bara suckar.

"Don't you think I've heard that before?" frågar jag, men kan inte låta bli att le svagt. Han pekade på min mun.

"But you think it's funny! Right?" frågar han och ler. Vi började gå. "So, where are you going?" frågar han.

 
"To my job, you now, a place there you are and doing things to get cash." svarar jag och ler. "It's there actually." Jag pekar på cafét, som jag får syn på.

"Ah." han ser lite... besviken ut. Jag ler svagt när vi kommer fram, jag tar fram en lapp och en penna ur min väska, och skrev mitt nummer. Räcker honom den.
"Hey I just met you, and this is crazy, but heres my number, so call me maybe." sjunger jag, och ler, innan jag går in innan han hinner säga något. Jag flinar lite.

"Hey, Jennie!" där står Emmie, min jobbarkompis, som ser förvånat på mig. "Happy on a sunday! OH MY GOD!" Jag ler.

"I've just start a new friendship." säger jag. Hon ser förvånat på mig.

"Really!" säger hon.

"Yes, and he's awsome."

"HE?"

"Yes." jag ler.

"Oh my god." upprepar Emmie igen. Sedan kastar hon ett förkläde på mig. "Let's start to work." Jag nickar bara. Tack gode gud för glädjen jag känner. Annars hade jag nog börjat grina där. Tur för mig då. Jag ler. En bra dag då. Faktiskt.