onedirectionnovelles

---

Bildkälla: Google

 

~Mitt Perspektiv~

Vem är den där söta, men mystiska tjejen som stryker omkring ensam på skolgården dag ut och dag in? Flickan som aldrig pratar själv, men alla pratar om? Flickan med den "fantastiska" sångrösten. Som nästan alltid sitter under den där eken som nästan är som hennes egen, under de få soliga dagarna det här året? Flickan som aldrig går fram till sitt skåp, utan har sina böcker i sin väska, för att slippa träffa andra elever mer än nödvändigt? Som lärarna slutat fråga om rätt svar, eftersom att hon inte pratar. De få gångerna man får höra hennes röst är under musiklektionerna, där hon oftas diskuterar ackord, eftersom att hennes ända vänner i sin ödsliga lägenhet är instrumenten hon jämt plinkar på. Flickan som... Tjejerna hatar, men killarna verkar älska. Det enda bra med att ha stämpeln som "mystisk" är att ingen får stöta på henne, en av de många oskrivna reglerna på skolan. Och kanske att man inte kan sprida rykten som får henne ledsnare än vad hon är nu. Tja, det är kanske svårt att lista ut vad som egentligen får Jennie Cook att aldrig prata, men ingen har listat ut vad som tynger henne. Men jag vet. För, mina damer och herrar, mitt namn är Jennie Cook, 17 år. Skulle jag beskriva mig själv med fem ord skulle det nog vara... Dryg, Men, Har, En, Sångröst. Jag håller faktiskt på att spela in min egna skiva. Eh, jag tänker inte gå igenom alla instrument jag spelar, nej, jag har tänkt sluta presentera mig. Eller, jo.

Jag reser mig ifrån mitt favoritställe: den kraftiga ekens skugga, och sätter på mig de rosa hörlurarna. Jag älskar alla färger, men klär mig regelbundet i svart och vitt. Helst skulle jag vilja ta fram symaskinen jag fick när mormor dog, och börja sy mina egna, orginella kläder. Men jag är ju som sagt "mystisk", och då måste man vara klädd i så få färger som möjligt. Oskrivna-regler-boken. Sida ett regel två. Jag suckar, och hör hur det ringer in i skolbyggnaden. Jag börjar sakta dra mig mot ingången, och undviker skåpen så gott som möjligt. För att, det är så att jag har mitt skåp vid de populära. Och... det känns som om de tänker tvinga mig att prata. Oskrivna-regler-boken. Sida femtio regel femhundra: Så fort en såkallad "mystisk" person pratar, så försvinner dess skydd emot folk som flirtar, snackar skit, osv. Men även det där som får alla att hålla sig undan. Jag går in i klassrummet. De andra sitter och pratar vid sina bord. Själv sitter jag knäpptyst och bara stirrar ner i bordet. Ibland sneglar jag omkring i klassrummet och inspekterar alla. Min blick fastnar oftast på ett ställe: bordet med personerna som aldrig kan bli töntar. Hm, du förstår... I min klass bor de här One Direction-snubbarna. Wow. Vilken dröm, liksom. Men nej, det får bara mitt självförtroende att sjunka till noll. Heh, eller det SKULLE få mitt självförtroende att sjunka till noll, om det inte redan var där. Jag ler svagt... Vilket för mig betyder att jag får en suddig bild i huvudet av att jag ler. För: Oskrivna-Regler-boken. Sida 51 regel 631. Mystiska får inte le. Jag suckar och tittar ner i marken.
"Jennie, can you the answer?" frågar våran vikarie. Jag säger inget, såklart. Jag bara stirrar rakt ner i bänken. Feel that Mrs B. Hon suckar tungt, och frågar Niall Horan, han från One Direction. Man vänjer sig trots allt vid att gå i samma klass som dem. Särskilt att de blir förföljda tjugofyra timmar av en dag, sju dagar i veckan, vilket jag stör mig på, även om jag inte borde det, jag som ändå bara ska vara under det där jävla trädet, hur dryg som helst, men vågar inte ändra på det. Jag hoppas att det ska ringa ut. Vi har ju trots allt musik efter lunchrasten. Jag sitter väl antagligen ensam som vanligt ensam, och äter så fort som möjligt. Ja, så blir det.

~Harry's Perspektiv~

Jag sneglar lite mot den där "mystiska" tjejen, Jennie. Jag fattar inte riktigt varför hon kallas mystisk. Jag lovar att hon egentligen är en jättehärlig tjej. Jag vet att Louis har ett gott öga på henne, men det har väl alla? Jag menar, när hon började i vår klass, då de var tvungna att slå ihop klasserna, så var det nästan som att alla som fick syn på henne liksom blev lite 'kär' i henne. För hon utstrålar inte det där mystiska alla pratar om. Jag stirrar ner i boken igen. Matte. Jag ler svagt.
"What are you smiling for?" väser Liam, som sitter mittemot mig. Jag tittar på honom med ett höjt ögonbryn.
"What do you mean?" viskar jag tillbaka. Sedan ler jag svagt igen.
"But that." Zayn, som sitter bredvid Liam pekar mot mitt ansikte. Jag ler lite bredare.
"Nothing. I'm just... thinking." mumlar jag. Sedan slänger jag en snabb blick på Jennie. Nepp, hon uttstrålar inte drygheten hon håller på med. Enligt mig uttstrålar hon nåt helt annat. Glädje.

~Ida's Dagbok Sida 17~

 ~Isabella's Perspektiv~

Jahopp. Då var jag väl rätt chockad. Okej. Chocken var VÄLDIGT stor. Jag fattade det inte. Verkligen inte. Jag stirrade förvåntat ner i marken, och kunde inte för mig att ens snegla uppåt. För det första skulle vi typ HÄNGA med ONE DIRECTION. Men framför allt hade HARRY STYLES typ sagt att jag såg bra ut. När jag hörde att Zayn sa 'skräckfilm' ryste jag till. Visst, Stellomi och Emmalee kunde sitta och gapskratta åt Scream, medan jag satt och gallskrek. Jag HATADE det, så, snälla Malik. Kunde du inte ha föreslagit något annnat? Jag vågade titta uppåt  och såg tyst på Emmalee. Hon såg retsamt på mig, hon hade ju sett Scream tillsammans med mig. Jag skulle dö. Typ. Jag glodde på henne med en vädjande blick, men hon skakade diskret på huvudet. Jag suckade. Hon skulle inte hjälpa mig. Stellomi ville jag inte ens försöka be om hjälp, hennes blick var fäst på Zayn. Jag log svagt. Kanske var det inte bara jag som fått världens sämsta kärlek. En person jag typ aldrig mer kommer träffa. Harry Styles. Jag såg på Harry, men tittade bort innan jag fick ögonkontakt. Jag såg på Niall.

"Vänta, sa du mat?" sa jag och log. Han flinade. 

"Vad annars?" frågade han. 

"Jag vill ha tacos." sa jag bestämt och log lugnt. Jag såg på Emmalee, som typ inte gillade det alls. Hon grimaserade. Jag fattade inte. Tacos är jordens bästa skapelse. Förrutom kattungar, hundvalpar och allt annat. Jag log svagt mot henne.

 

Ungefär en timme senare satt jag inne på dasset, och såg mig omkring. Jag var rätt fascinerad, men försökte dölja att jag egentligen bara låstades vara nödig, utan satt bara där för att jag inte vågade se. Jag vågade typ inte peta på nåt. Snart insåg jag att jag kanske inte kunde låstas mer. Jag tog ett djupt andetag, sedan spolade jag, och gick ut från toan. Jag följde bara ljuden av skriken. Jag såg på dem. Sofforna, fotöljerna, stolarna. Allt var upptaget. Jag suckade, såg på alla. Ingen såg ut som om den skulle kunna offra sig, och sätta sig upp, istället för att ligga ner. Jag såg på Harry, och han såg på mig. Jag rodnade, och såg ner i marken. Jag satte mig ner på golvet framför den soffan Harry och Louis satt i. Jag såg på tvn, och dog typ.

 

Jag fick svårt att koncentrera mig på filmen, och blev tvungen att snegla på Isabella, som var alldeles likblek. Jag undrade om... Jag såg ner på hennes hand... Kanske... Jag stirrade på den, men ångrade mig. Jag... Kanske inte kunde? Eller..?

 

Gud. Väck mig någon. Jag vågade inte ens snegla mot min hand. Fakta: MIN HAND LIGGER I HARRY STYLES. Jag dog. Igen. Jag bad till gud att någon ska säga något. Eller. Kanske inte. Jag såg på Harry, och han såg på mig. Jag vågade le svagt. Han log tillbaka. Då satte änglakören i mitt huvud igång med sin: HALLELUJAH. Hallelujah är rätta ordet. Hallelujah och prisa gud.

Tidigare i novellen (Zayn's Perspektiv):

 

~EmmaLee's Perspektiv~

När vi hade varit ute och gått ett tag hörde vi hur någon började skrika mot oss.

"TJEJER, SAKNAT OSS?" Vi vände oss om, och där kom Harry springades mot oss. Bells började genast lee som   att hon vunnit högsta pris på lotto. Vem vet hon kanske har det, hon kanske har vunnit Harry's hjärta, han värkade ju inte direkt ledsen för att se henne heller.

"Hej Harry, stalkar du oss eller?" Frågade Stellomí och skrattade till lite.

"Ha-ha, jättekul, skulle precis fråga er samma, vi bor där" Sa Harry och pekade på ett hus.

"Smart du är, nu kommer du ha Stellomí hos dig varje dag, och hej föresten" Sa jag och retade Stellomí lite extra.

"Följer ni med mig hem? dom andra är också där."

"Det kan du ge dig på Haryboy" Sa Stellomí och jag dog typ, det lät så kul, vi började gå mot huset Harry pekat på.

 

                  

^Emmalee's kläder Källa: Google, Direktlänk.                      ^Harry&Bells Källa: Google, Direktlänk.

 

 

 

~Harry's Perspektiv~

Vad tänkte jag? Jag kan ju inte säga vart vi bo till vem som hälst. Men då jag såg Isabella kunde jag bara inte låta bli att springa efter dom, hon är nog den snyggaste tjejen jag sätt, hon värkar så glad också.

"Hej, glömde att säga det förr" Det var ISABELLA som pratade med mig, OMG Harry ta det lugnt, andas. Säg inget konstigt nu bara.

"Tjenare, Det var ett tag sedan, jag har saknat dig" VAD SÄGER JAG? Vi sågs ju igår. Hon kanske inte alls har saknat mig, hon kanske igentligen är världens hater som bara är här för Stellomí skull...

"Har du?" Svarade hon försiktigt och kollade ner på sina skor. Vad ska jag säga nu då? Att jag skoja, nej det går ju inte, sanningen får det bli.

"Eh.. Ja, men jag förstår om du inte har tänkt något på mig, det är lungt, jag menar du får ju vara en hater om du vill, fast det skulle ju vara tråkigt, duservääääldigtbraut" okej, jag borde nog bara vara tyst, som tur är hinner hon inte svara innan dom andra killarna kommer och räddar mig.

 

~Isabella's Perspektiv~

Saknat mig? Ser bra ut? Jag är ingen hater? Vad händer? Står Harry, Harry Styles från One Direction och säger att jag, Isabella, ser bra ut? Han måste ha skojat, jag menar, han är Harry från One Direction, han kan få vilken tjej han vill.

 

~Emmalee's Perspektiv~

Jag möter upp Liam i en kram, Jag har nog saknat killarna, dom är så roliga, jag kan liksom vara mig själv med dom, jag är inte så blyg med dom. Sen avbryter Niall mitt tänkande och drar in mig i en kram. Det är lite synd att vi inte kan vara kompisar med dom, för jag tror inte dom går runt och blir kompis med vem som hälst.

"Så, vad ska vi hitta på? Skräck film?" Sa Zayn.

"OCH MAAAT" Skrek Niall, söt pöjk."

 

---

Igår fixade (Emelie) En ny design, Så vad tycks om den?:D<3 Tycker ni skulle kommentera lite mer. PUSS♥

jag tog upp min mobil och loggade in på twitter. 

 

jag tryckte på skicka, jag hade inte så många tweets. Men ändå, det var rätt roligt med twitter. Även fast jag hade typ, 5 följare. Jag hörde hur toadörren öppnades, och ut kom Bellls. tro det eller ej, hon hade med sig en dator ut. 

 

- Vad du gjorde där inne vill man inte veta, skrattade jag fram.

- JAG HÅLLER PÅ ATT BLI EN DIRECTIONER. skrek bells ut medans hon stirrade på mig, själv tyckte ju jag att det var bra så jag gjorde bara tummen upp.Jag började att gå mot köket. Jag öppnade kylskåpet och tog ut en frukt. Eller snarare ett äpple. Ett grönt. Jag tog ett stort bett i det gröna äpplet med han jag lyssnade på vad Emmalee sa,

 

- Nu ska vi tre gå ut och gå. Sa hon och log bestämt, hon visste att Bells inte tyckte om att gå särskilt mycket, Men vilket var väldigt oväntat nickade hon och tog på sig löparskorna. Jag åt klart mitt äpple och snörade upp skorna. Medan jag tänkte på att, tänk om vi kanske skulle se One Direction, allt det som hände igår kändes så overkligt, jag kunde verkligen inte förstå det. Men det hände. På något konstigt sätt. Jag hörde hur dörren öppnades, vi gick ut och började gå,

 

Jag hörde hur Harry hojtade till att vi skulle kolla uut genom fönsret, varför förstog jag inte. Men där gick de. Tjejerna vi hade sett igår. Dom gick raskt förbi utan att ha märkt att vi hade sett dom. Men plötsligt hörde jag hur Harry slängde upp dörren och ropade.

 

 ~Isabellas Perspektiv~

Jag glodde tomt ut i luften. Varför var jag gjorde det var för att huvudet var fullt av tankar. Ja, tankarna handlade inte precis om typ... Vad jag skulle äta till frukost, för det visste jag ju:  chokladpuffar. I mina lurar spelades, tro det eller ej, one direction. Jag hade snott Stellomi's mp3 och nu hade jag one directionmaraton. Jag kunde höra att Stellomi ringde omkring till andra directioners och berättade att hon stått på scen tillsammans med dom. Jag satt inne på toan tillsammans med den bärbara. Jag såg mig omkring, som om jag inte var ensam där jag satt inlåst på toagolvet. Sedan sökte jag på google.

One direction Harry Styles. Varför? Jo, för att det kändes som om jag inte var jag längre. Jag lovar att den riktiga Isabella drunknade i HANS ögon, och min inhoppare var typ helt galen i Harry. Och inhopparen är jag i mitt andra liv. Jag klickade på första bästa bild och gick igenom varenda jävla pixel (förlåt för att jag uttryckte mina känslor), och sedan fortsatte jag till nästa bild. Och nästa... Och nästa... Det slutade bara med att jag blev sur på mig själv. Jag höjde volymen på låtarna och lyssnade. Gud. Jag höll på att bli en directioner. 

"Bells! Bells! Vart är du?" hörde jag Emmalee ropa. Hade hon tänkt mörda mig nu? Jag vägrade svara, och log svagt. Jag hade liksom tagit med mig en massa kakor jag tagit från köket, men det var bara de där som jag köpt igår innan vi gick hem efter festen. Jag mumsade  på en och tänkte att jag åtminstone kunde stanna här i en halvtimme. Sen skulle de åtta kakorna vara slut. Låt halvtimmen börja.

 

Jag vaknade och gäspade stort, innan jag hasade ut i köket, där Zayn, Niall och Liam redan satt. Jag tittade på dem med ett snett leende, och sträckte på mig.

"Godmorgon." mumlade jag. "Var är Harry?" 

"På sitt rum." svarade Zayn. "Han sov inget igår." jag stirrade förvånat på honom. 

"Zayn, du måste skämta med mig?" säger jag. "Han verkade jättetrött igår, och stängde sig på sitt rum." Jag hällde   Upp lite mjölk och flingor i en skål och började tugga i mig. Plötsligt kom Harry in. Han log.

"Godmorgon!" sa han och slog sig ner vid bordet. Han hade mörka ringar runt ögonen, så Zayn hade rätt.

"Kompis, vad har du gjort hela natten?" frågade Niall. harry log hemlighetsfullt.

"Åh, inget..." sa han samtidigt som jag hörde något utanför fönstret. Jag tittade ut, och fick syn på...

 

~Emmalee's Perspektiv~

FuckFuckFuck, varför gud varför? (ursäkta mitt språk) Varför skulle lampan stanna på mig?, jag kommer svimma, och sen efter det kommer jag döda Bells för att hon fick en skrattatack, och döda Stellomí för hon kommer skrika sönder och svimma. GAAAH, jag vill inte. Bells och Stellomí började dra upp mig mot scenen. 

"Jag vill inte upp där, snääälla" Viskade jag till Stellomí.

"Komigen, för mig?" Skrek hon tilbak och gav mig hennes valpögon på det.

"Okej, men om jag dö kommer jag komma tillbaka som ett spöke och spöka för dig i hela ditt liv" Sa jag och försökte se sur ut.

"Bells är du okej?" Hon hade slutat skratta och gick nu och glodde på en av killarna som var påväg upp mot oss.

"Bells hoho?" Jag viftade med handen frammanför hennes ögon.

"Eh, va, ja?" Sa hon, men hon släppte fortfarande inte blicken från killen som nu stod frammanför oss bakom scenen.

"Tjenare tjejer, jag är Harry, Harry Styles" Den i vanligtfall inte så blyga Isabella stog nu bara helt tyst.

"JAG ÄR STELLLOMÍ, JAG ÄLSKAR ER" Jag höll för öronen medans Stellomí skrek, men hon skrek inte, hon pratade som vanligt. Jag blev väldigt förvånad.

"J-jagHeterEmmalee" Sa jag tyst och fort, men det var inte alls så hämskt som jag trott, han skrattade inte åt mig.

"Och vad heter du?" Harry kollade på Bells.

"Jag heter Isabella, du kan kalla mig för Bells, med S eller Z" Harry granskade Bells uppifrån och ner, jag tror nästan han rodnade lite.

 

~Harry's Perspektiv~

Hon såg bra ut. Det gick inte att förneka, hennes skratt, tur att hon inte märkte när jag rodnade.

"Hoho Harry Älskling, kommer du eller?" Det var Louis som kom fram till mig.

"Eh, jag kommer Snygging" När jag kollade på Bells så såg hon nästan ledsen ut efter jag sagt det. Det kan väl inte vara jag som gjorde något fel? Nej, jag hade ju inte äns sagt något till henne, jag och Louis tog med tjejerna ut på scenen, jag kände hur jag var tvungen att konsentrera mig lite extra för att inte bara stirra på Isabellas underbara ögon.

 

- Efter "konsären" bakom scenen -

~Niall's Perspektiv~

Efter vi sjungit klart gick vi fram till tjejerna, och hälsade. Jag såg hur Harry och Bells stirrade på varandra. Det visade sig att Stellomí var ett fan, men inte Isabella och Emmalee, hoppas dom inte var haters iallafall, skulle bli ganska hämskt isåfall. När vi stått och pratat i ungefär en timme var det dags att säga hejdå till tjejerna.

Isabellas outfit, källa google - direktlänk.

 

 

Vi närmade oss sakta, och de fick syn på oss. De log.

"Hej!" sa en av dem. Jag log tillbaka. 

"Howdy." sa jag och log. Den ene. med blondt, rufsigt hår.

"Så.., vem är ni?" frågade han, och tog ett steg närmare, samtidigt som jag tog ett steg tillbaka. Jag log charmigt.

"Jag är Isabella, kalla mig Bellz. Det här är Stellomí och Emmalee." Han log svagt.

"Jag är Matt, och det här är Ryan." Jag nickade, och gick sedan in på dansgolvet, där musiken dunkade för fullt. Helt plötsligt gav Stellomí, och typ resten av tjejerna, förrutom jag och Emmalee ifrån sig världens högsta skrik. Jag stirrade förvånat på Stellomí.

"Vad är det? Har du sett Justin Bieber?" frågar jag och knuffar till henne i sidan.

"Bättre." skrek hon. Jag följde hennes blick, som stannade på ett gäng killar på scenen, som stått helt tom. Det var ju jättesvårt att gissa vilka de var. One Direction. Jag log svagt, och gav Emmalee en menade blick. Det måste ha med den där kärleken hon har till bandet att göra. Hon flinade tillbaka, och vi drog oss tillbaka, vi gick fram till ett bord med chips, och jag satte mig på bordet, och öppnade en läsk. Jag drack en klunk, och tittade ointresserat på scen, där killarna ur bandet stod, och hoppade omkring. Jag log svagt, och tänkte på att de där killarna egentligen var helt vanliga killar, som bara stod och sjöng. Jag tog lite chips ur en skål, och stoppade in i munnen. Jag drack ytterligare en klunk.

"Hon har rätt..." sa Emmalee. Jag hörde henne knappt, på grund av alla skrikande fans.

"Med vad?" frågade jag förvånat.
"De är rätt söta..." mumlade hon, och rodnade. Jag flinade svagt.

"Verkligen..?" Jag log.

"Kom igen Bellz, erkänn att jag har rätt." sa hon och log. Jag suckade.

"Jaja, det har du kanske." sa jag. Hon log triumferande. Jag log, och tittade upp emot scen.

"Hallå!" ropade en av dem. "Ehm..  Jo... Det är så att vi har.. bestämt att ta upp en tjej på scenen." Alla tjejer dog typ, och zombie-tjejerna skrek som galningar. "..Och, det är strålkastaren som bestämmer." Alla blickar riktades emot Strålkastaren som tändes. Jag flinade, och kunde nästan höra Stellomís tankar.
SNÄLLA TA MIG! tänkte hon antagligen. Och jag trodde att Emmalee inte ville, med tanke på att hon är väldigt blyg. För mig spelade inte en särskilt stor roll, eftersom att jag brydde mig knappt. Strålkastaren delades upp i tre. Skrattretande att det var tre tjejer som fick gå upp. Jag suckade, och himlade med ögonen, och tog en klunk till. Strålkastarna började blinka, och de for runt. Jag såg på dem med stora ögon. Det var väl rätt coolt ändå. Plötsligt stannade de. Jag blinkade förvånat och såg en strålkastare över mig. Wow. Va? Jag glodde förvånat på den, och tittade bredvid mig. Emmalee glodde lika förvånat upp på en strålkastare. Hon såg rädd ut. Och sedan hörde jag ett välkänt glatt skrik. Stellomí hade också fått en över sig. Jag flinade svagt. Det här var skrattretande. Jag svalde min tunga och killarna från scenen kom emot oss. Jag rös till. Hjälp. Det här var rätt läskigt. Jag kände att mina redan stora ögon vidgades ännu mer. Jag drack lite mer läsk, och när alla blickarna var på oss så... ja... Jag dog, och zombien (aka jag) fick en skrattattack. Jag svalde läsken fort, innan jag började asgarva. Det kommer jag aldrig att förlåta mig själv för. Jag såg på Emmalee, som bara glodde på mig. Hon skulle döda mig när hon kom av den scenen. Jag slutade med ens skratta, då jag fick syn på HONOM.

Hanna stirrade ut genom fönstret på den nya lägenheten... Det vill säga HENNES och Harrys nya lägenhet. De hade nyss flyttat dit, tillsammans med Angel, deras nya hund. Nyförlovade var de ju också, faktiskt. Hon älskade det nya stället öppet, vitt och alldeles... underbart. Visst, ibland saknade hom att bo med Emelie, så hon inte hade någon att bråka med. Harry hade precis försvunnit på turné. Trots allt spelade det ingen roll just nu. Hon visste att Harry var tillbaka på 1 månad, och den månaden skulle hon tillbringa med någon annan hon tyckte om: Hon skulle resa hem till Svergie tillsammans med Linn och Emelie, vilket kändes helt okej just nu. Och hon måste ju berätta för sina föräldrar att hon förlovat sig alldeles nyss, två dagar sen faktsikt. Hon kände hur telefonen började vibrera i fickan, men stängde bara av telefonen, och stirrade ut genom fönstret. Det regnade. 

 

Linn satt och snurrade på ringen som satt på hennes finger. Trots att det snart gått fem år sen hon gift sig med Louis så var det en stor händelse. Hon log svagt, då hon hörde någon skrika innifrån sovrummet. Hon gick dit in, och tittade på den underbaraste skapelsen i hela världen, Sun, hennes dotter. Hon lyfte upp Sun, och sjöng tyst en sång på svenska, fast besluten vid att lära hennes nu 1-åriga dotter både svenska och engelska. Hon treveda efter nappen, som låg i spjälsängen, och gav den till Sun, som slutade skrika, och somnade igen. Lättat lade Linn tillbaka henne i sängen, och gick tillbaka till köket, där en stor kopp choklad väntade på henne. I den nya lägenheten trivdes hon faktiskt lite bättre än i det stora huset. Hon drack lite av chokladen, slog sig ännu en gång ner vid bordet, och snurrade på ringen. Nästan fem år hade den suttit där. Fyra år, elva månader och tjugonnio dagar.

 

Emelie åt upp det sista ur ben och jerry's-burken. En cookie dough. Hon log svagt, och tänkte på att det var den första smaken hon delade med Niall. Men hon fattade inte att Niall lämnat henne NU. Det var trots allt deras bröllopsdag. Hon tittade ner i burlem, och försökte se om det var kvar någon glass, men det var det inte. Taxvalpen som hon fått av honom i bröllopspresent rusade omkring i köket, och hon kunde höra hur klorna krafsade emot marken. Hon såg på klockan. Kvart över tolv. Hon lutade sig emot mobilen, och tittade efter SMS:et han lovat mig att skicka.

One in the hour, except of when I'm singing.  Hon suckade. Kanske uppträdde han nu, men han brukade egentligen sova vid den här tiden. Eller, nästan sova. Egentligen hade hon vaknat vid det här tillfället. Emelie såg på radion, slog på kanalen hon jämt lyssnade på. More Than This dunkade i rummet, och Emelie stirrade tomt ut i luften, kunde känna tårarna falla ner för kinderna. Hon saknade honom. 

Can't love you more than this.. Emelie log svagt.

"Bara sanning..." mumlade hon och tittade på valpen. "Direction, nu går vi ut."

---

Ja, då var den novellen slut. Vad vi slitit, men nu är den äntligen klar. Ja, jag skrev hela kapitlet, bara för att. Men ändå, den kanske inte är bra, men i alla fall. Det är ändå det som fick oss att börja lägga ut noveller. Så se det inte som en dålig grej, se det som nåt bra. :D från Linn / Isabella

 

 

~Emmalee's Perspektiv~

Det var sommarens varmaste dag, som jag tilbringade på tåget med mina bästa vänner, Stellomí och Bells, (aka Isabella), vi var nämligen påväg till London, där vi skulle starta vårat café och vi hade även en ny lägenhet där. Jag hade på mig en outfit baserad på usa's flagga. Jag brukar i vanliga fall ha mer färg-glada kläder, men inte idag. Jag pratade på om ALLT möjligt, då jag är glad kan jag inte hålla munnen stängd, men då måste jag vara riktigt glad. Annars är jag en väldigt blyg tjej, förutom mot dom jag känner väl. Bells satt med hörlurarna och lysnade på musik från hennes Iphone, medans Stellomí lossades lyssna på det jag sa. Igentligen tänkte hon nog på killar. Killar är det ända hon tänker på, jag menar det. Okej hon tänker väl på lita annat också, Lite sa jag. Hoppas väggarna i den nya lägenheten är ljudisolerade, annars kommer grannarna inte kunna sova, det är det andra med Stellomí hon har fåt världens kändiscrush i pojkbandet OneDirection. Fem killar som var med i x-factor, men inte klarade sig vidare enskilt, så dom blev ihopsatta i en grupp. Jag tror dom är kändaste pojkbandet i världen, men jag bryr mig inte så mycket.

"Tåget är nu framme i London, Tack för att ni reste med oss" Sa dendära lite halft datagjorda rösten. Vi tog en taxi till lägenheten, som redan var mublerad våra mammor hade redan varit där och fixat det, tack och lov, så trött som jag är nu. Direkt vi var inne i lägenheten iprincip sprang alla till sina sängar, jag somnade nästan direkt.  Och vaknade dagen efter av att Stellomí sprang runtrunt för att hitta hennes kläning för ikväll. Ikväll så skulle vi ut och fira våran flytt till London. Jag orkade inte bry mig om det nu, gick istället ut till Bells som satt i köket och åt chokladpuffar. Jag tog fram en skål och hälde upp lite mjölk och chokladpuffar i skålen, sen började jag prata på igen, ni vill nog inte äns veta vad jag sa, för det gick inte att förstå. Jag pratade utan att tystna i två timmar tills jag återgick till "normal". Eller om man nu kan kalla det normal. Under dom två timmarna hade Stellomí och Bells stängt in mig i städskrubben, eller ja låst in mig. När jag blev utsläppt var Bells i full gång med att sminka sig.

"När far vi duudes?" Undrade jag, och började leta efter några kläder jag kunde ha på mig.

"Klockan 7 lämnar vi lägenheten, Senast." Halvskrek Stellomí från sitt rum, jag tog fram mobilen och kollade klockan, NEJ. Jag hade inte varit inlåst i 2 timmar, klockan var redan 6, jag skulle aldrig hinna. Bells & Stellomí kom in i mitt rum, och sa att jag skulle kolla under sängen, jag gjorde som dom sa, och där såg den perfekta outfiten.

"Jag älskaaaar er!"  Jag sprang fram och vi gjorde en gruppkram, när alla var klara började vi gå mot platsen där festen skulle vara, vi hittaade den nästan direkt. Bells knackade på dörren, och fram kom några as söta killar. & Det är mig vi snackar om, Emmalee, jag tycker inte killar är söta bara sådär, eller jo ibland, som nu. Men det händer inte ofta. Jag har aldrig varit kär på riktigt, det tror jag inte Stellomí och Bells häller har varit, men dom vill nog bara inte erkänna det. Vi gick fram mot killarna och skulle just hälsa när,

 

---

 Vi börjar om med novellen, så den ska förhoppningsvis bli bättre!<3,

 

 

---

Jag vaknar nästa morgon av att väckarklockan ringde, kanske inte så kosnstigt då, men jag gjorde det. Och jag har visst snoozat den några gånger. Så... Det är typ kvar tre sekunder innan skolan börjar. Eh, det var en halvtimme, men gosh, det är fortfarande lite tid... Visst? I allafall, jag skyndar att ta på mig första bästa plagg, som inte såg för sopigt ut, och jag trycker snabbt i mig en chokladkaka till frukost, synd att det är en ganska dålig frukost... men men, jag skyndar mig att borsta tänderna och sedan går jag ut.

Det ösregnade. Jag mår som sagt ganska dåligt, och börjar bli skitblöt. Då ser jag helt plötsligt ett limegrönt typ sken i det sunkiga grå vädret. Jag blir minst sagt förvånad, och tittar på skenet, som kommer närmare och närmare. Då ser jag att det inte är något sken, utan det är någon med ett paraply.

"H...Harry?" frågar jag. Personen kommer närmare.
"Wazzup UmbrELLA?" frågar han. Jag ler svagt. Han kommer närmare, och jag går in under paraplyt.
"Getting wet." säger jag och ler. Han flinar.
"So true..." säger han. Vi börjar gå emot skolan.

Det är tyst ett tag, innan jag börjar prata med honom, som om jag aldrig pratat förr. Han bara nickar och ler. Jag inser plötsligt att jag börjat prata väldigt mycket, och rodnar, och tittar ner i marken. Ännu en gång blir det tyst.
"So..." säger jag med ens. "What have I said?" frågar jag. Han ler.
"Guess." säger han. Jag stirrar mordiskt på honom, och säger ingenting. Han säger inget heller för den delen. Tystnaden blir pinsam, och jag vill hitta på nåt att säga.

Jag vet, jag har bara känt honom i typ 14 timmmar kanske. Och jag håller redan på att bli kär i honom. Jag är väldigt lättflörtad, visst. Jag suckar. Harry ser på mig.
"What?" frågar jag.
"Just what I were gonna say to you." säger han. Jag tittade bort från hans blick.
"Nej. Inget." Jag ler svagt, och snart skymtar jag skolan.
Jag ler och pekar han ser på mig.
"Well then... We can go home after school together. Right?" frågar jag. Han ser förvånat på mig.
"Right, but... Are we not gonna hang around in school." frågar han. Jag stirrar på honom, och stannar, så jag hamnar utanför paraplyt.

"Potter. You must kidding me." jag skyndar fram till paraplyt igen. Han stannar, så jag ska kunna stirra på honom och stå stilla utan att jag blir blöt. Jag kan inte dölja ett svagt leende, för mitt rätt dåliga, men ganska roliga nya smeknamn till honom. Han ler också. Han borde liksom veta att JAG, lilla försiktiga och tysta Jennie ABSOLUT inte kan hänga med den populära, och kända Harry, som plus har med resten av bandet (Jag visste först inte att Harry var med i ett BAND, men det var visst så. Pojkbandet one direction. Jag googlade på det igår).

Han ler svagt.
"Why?" frågar han, och höjer handen som en vinkning. Han har alltså fått syn på någon. Jag försöker få syn på vem han sätt. Jag ser någon med ett knallrött paraply.
"One of your friends?" frågar jag. Han nickar. "Hard to guess." flinar jag och pekar menande på paraplyt. Han suckar, men ler.
Personen under den stora utpumpade tomaten som hålls i stjälken är en kille. Stor överraskning, men men. I allafall är det en kille. Han har brunt ostyrligt hår och en glad blick som fick mig att liksom le. Han ser rätt schysst ut, och om jag ska gissa är han med i one direction. Han ler.

"Harry? A new girlfriend maybe?" frågar han och flinar. Harry suckar.
"No, Louis. She's only a friend." säger han.
"Or, I'm a girl, and I'm his friend, so if you say it so, sure, I'm his girlfriend." säger jag och ler. Han ler, och vi går under tystnad mot skolan. Snart kommer det en kille med blondt hår, sneda tänder, och en glad uppsyn. Sedan kommmer en person med svart hår, och... han var rätt snygg om vi säger så. Sedan en snubbe med brunt lockigt hår och stora ögonbryn. Vi går under tystnad och jag känner mig lite... vad ska man säga.... Inträngd i ett hörn. Men det går bra.

Hela dagen funkar bra, förrutom det att alla GLOR på oss. Jag räknar alla minuter som går. Minuter går till timmar, timmar går till dagar, och dagar gpr till veckor. Och det slutar med att de där killarna blir mina bästisar. Jag tvingas av Harry att lära mig deras låtar utantill, och snart kan jag texterna till One Thing, What Makes You Beautiful, Gotta Be You och alla de andra låtarna. Jag lär mig till och med att spela gittarr, vilket jag kan tacka Niall för. Och vad man inte ska säga till One Direction. Ett exempel. Jag sa tillexempel till Louis att hans paraply såg ut som en tomat. Det tog honom fem dagar att förstå att det var ett skämt. Så  jag lovar härmed att aldrig mer kalla Louis tomatparaply en tomat. De gaddar ihop sig emot mig. Eller, alla utom Harry gaddar ihop sig. Han står på min sida, som den bästa vän han är.

Jag sätter mig ner vid datorn på eftermiddagen, för att lyssna på musik, kanske tumblr. Jag lyssnar som vanligt på Ed Sheeran, men avbryts av att telefonen ringer.
"H... Hallå?" svarar jag.
"UmbrELLA?" hör jag Louis röst säga.
"Oh, Hi Louis. What's happening?" frågar jag. 
"Hm, me and the guys are waitning at Mcdonald's. Are you comming?" frågar han. Jag ser förvånat på telefonen.
"No one has ask me." svarar jag sakta.
"Well, would you com to Mcdonalds?" frågar han, och jag kan nästan höra leendet på hans läppar.
"Well, I've nothing to do, so... I'm comming. See you in maybe one half hour." säger han.

"Accutly... We are here." säger han, och jag förstår inte, men det verkar som om Louis är väldigt nära. Jag öppnar min dörr. Jag ler emot fem killar med färgglada paraplyn.
"What are you doing here?" frågar jag och ler lite bredare.
"It's to cold outside, for angels to fly." halvsjunger Harry. Jag flinar.
"Right. But... Mcdonald's?" frågar jag. "Was that a good place to say you were at?"
"Accutly, We were there before." säger Zayn med sin roliga brytning, och håller fram en box med en helt vanlig Mcdonald's burgare. Jag ler svagt, och skakar på huvudet.
"Well then... Just don't spill everything in the sofa." Jag suckar och flinar när alla sätter sig i soffan. Den där kvällen var jättekul. Och ja, mina vänner kom mig närmre, kanske lite närmare än jag vill, men Whatever. Iallafall somnade jag lugnt den kvällen.

Söndag? Söndag? Varför finns egentligen Söndagarna? För att få mig på dåligt humör i min ensamma lilla lägenhet? Kanske, kanske inte. Jag kommer iallfall upp ur sängen dfen här gången, vilket är rätt bra. Jag stirrar bara tomt ut genom fönstret. Jag förstår inte att jag ska ut  i det här dåliga vädret, jag kanske kunde få ledigt för att ... det är regnigt. Fast det är då alla ska in i det där himla cafét för att ta sig en kaka och en kopp choklad. Jag suckar, och reser mig, för att rota igenom garderoben, för att hitta det lilla jag kan, som ska likna ett paraply. Men med min tur hittar jag ju ingenting. 

 

Jag står ute i regnet och suckar. Att stå ute i regnet och sucka är inte världens bästa grej men kan göra. Det brukar betyda att något dåligt hänt. Eller händer. Jag antar att det dåliga är att det är Söndag. Eller det att det regnar. Jag börjar sakta gå i mina blöta kläder emot cafét. Men det är något som stoppar mig. Något som säger mig att jag kommer att få hjälp. Hjälp? Hur får jag hjälp med det här? Jag ser plötsligt en stor bil komma emot mig, och jag suckar. Kanske kan jag få hjälp genom att få skjuts.

Men nej. Bilen kör förbi med en hög hastighet... Och skvätter ner hela mig. Jag stönar. Bravo. Good Work. You Get ONE HUNDRED SCORES. Jag fortsätter gå. Då kommer det någon. Med ett stort lysande gult paraply.
"Oh my god." mumlar killen. "Are you okey?" frågar han.

"Well. If you don't count with the rain, and the big splash at me. Yes. I'm fine." jag ler svagt. Han nickar.

 

"Hey, aren't you Jennie Hale?" frågar han plötsligt. Vänta. Hur kunde han veta mitt namn?

"Yes. Whait... Just a minute..." jag inspekterade honom först. Sedan kom jag på vem han var.

"Hey, you are Harry Styles!" säger jag och ler. "I think we have biology and math the same time, right?" Han ler emot mig.

"Yes, I think so." svarar Harry. Han ler igen. Jag märker att paraplyt är över mig, och jag ler svagt.

"Thanks for the shelter." säger jag, och pekar på det limegröna paraplyt som nästan lyste upp den grå himlen. Harry flinar.

"Well... You can stand under my Umbrella, ella, ella, ella, eh, eh, eh.." han sjunger det där sista, och jag bara suckar.

"Don't you think I've heard that before?" frågar jag, men kan inte låta bli att le svagt. Han pekade på min mun.

"But you think it's funny! Right?" frågar han och ler. Vi började gå. "So, where are you going?" frågar han.

 
"To my job, you now, a place there you are and doing things to get cash." svarar jag och ler. "It's there actually." Jag pekar på cafét, som jag får syn på.

"Ah." han ser lite... besviken ut. Jag ler svagt när vi kommer fram, jag tar fram en lapp och en penna ur min väska, och skrev mitt nummer. Räcker honom den.
"Hey I just met you, and this is crazy, but heres my number, so call me maybe." sjunger jag, och ler, innan jag går in innan han hinner säga något. Jag flinar lite.

"Hey, Jennie!" där står Emmie, min jobbarkompis, som ser förvånat på mig. "Happy on a sunday! OH MY GOD!" Jag ler.

"I've just start a new friendship." säger jag. Hon ser förvånat på mig.

"Really!" säger hon.

"Yes, and he's awsome."

"HE?"

"Yes." jag ler.

"Oh my god." upprepar Emmie igen. Sedan kastar hon ett förkläde på mig. "Let's start to work." Jag nickar bara. Tack gode gud för glädjen jag känner. Annars hade jag nog börjat grina där. Tur för mig då. Jag ler. En bra dag då. Faktiskt.

 

Ja, jag startade en ny berättelse. Igen. Ja, det finns ingen låt som heter så. Men WHATEVER.

 

Emmalee: 

En lite blyg och tystlåten artonårig tjej. Ibland, och det är inte ofta, är hon hyperglad, och då blir hon hur social och pratsam som helst. På bilden är hon hyper glad.

 

Stellomí:

Den.. 'normalaste' tjejen. Hon är nästan alltid glad, och den här 17åringen är verkligen en directioner. Hon brukar oftast komma med bra råd, och förstår inte Isabellas humor.

 

Isabella:

Den absolut pratgladaste tjejen i gänget. Hon har alltid svar på tal, och skämtar ofta. Synd bara att hon har lite konstig humor. Den här sjuttonåringen kan ibland verka lite... vad ska man säga.. korkad.